Kvinnan, en människa av honkön, har i evig tid vigt sitt liv att ta hand om hushållet, laga födan under dagen och göra de dagliga sysslor de blivit kallade av Gud att göra. I familjen ska kvinnan alltid vara stöttpelaren i familjen, då hon inte endast föder denna, utan även håller ihop den. Hon är den viktigaste i hela människosläktet, ändå har hon aldrig fått hyllas till den egentliga rang hon bär på. Vilket hon troligtvis aldrig kommer bli heller, utan vi tar alltid för vana att hon finns där.

   Kvinnan sträckte sitt ansikte mot solen, och kände hur skenet värmde det med sitt njutande hetta. Det var ganska plågsamt att ständigt få bära hinkar till brunnen för att hämta färskt sötvatten, men det var livsviktig syssla som aldrig fick glömmas.

   Vattnet skvalpade lätt ur spannarna av trä, samtidigt som hon rytmiskt gick förbi staden gator, gjorda av sten. Vägen var ganska så skumpig, och var inte de direkt slätaste som fanns, så självklart fanns det en risk att snava och kanske skada en ankel, eller liknande.

   Bostäderna ockuperade gatorna inne i staden med sin dystra, men ändå behagliga, charm. Då den slitna, lätta träpanelen som dekorerade byggnaderna gav en känsla om att vara på säkert plan. De fönster som hade sin existens belagd där, var något sneda, eftersom deras byggnationer oftast var ledd av någon som inte var så särskilt bra på arkitektur, eller byggnation i huvudtaget. Detta var något att leva med, när man var under medelklassen gällande pengar och välstånd. Ändå var denna kvinna nöjd med sin situation, hon tyckte att hennes samhällsklass inte var något direkt sorgligt, jämfört med de lägre grupperna som knappt kunde klara sig för dagen.

   Hennes mörkblonda hår, kastade sig mot henne anlete och piskade henne lätt. Samtidigt som den himmelsblå bomullsklänningen slängde sig mot hennes ben, i ett gott försök att få henne att snubbla omkull med de vattenfyllda spannarna. Men kvinnan var även van med detta, och nonchalant brydde hon sig inte om det, utan fortsatte i samma raska takt.

   Några brunhåriga små barn sprang kvickt fram till henne, med smutsiga kläder, som de nyss hade kladdat ner.

-          God dag, tant! sade den äldste pojken hövligt.

   Han betraktade kvinnan kärt och fick ett ärligt leende som svar.

-          Detsamma, svarade hon med glad ton. Vad har ni två busfrön gjort då?

-          Vi har lekt kurragömma, svarade den lilla flickan lite smått blyg, samtidigt som hon drog i kvinnans klänning för uppmärksamhet.

   Dock knep flickan tag så hårt, så kvinnan nästan föll till marken tillsammans med det livsviktiga vattnet. Ändå hittade hon snabbt tillbaka balansen och grinade stort till den lilla flickan.

-          Vad du har blivit stark då, svarade kvinnan med samma gladlynta tonfall.

-          Ja, det har hon verkligen, sade en kvinna som stod i dörrkarmen till närmsta bostad.

   Kvinnan i dörrkarmen, som var moder till de två barnen, bar sin tredje i famnen och log vänligt till sin väninna. Hon hade chokladbrunt hår som hade satts upp i en fläta och som låg om hennes axel.

-          Så du bär på två nävar vatten idag igen, Madelen? frågade väninnan och log snett till kvinnan med de två hinkarna i varsin hand.

   Madelen begav sig fram till sin hjärtevän i dörrhålet och skrattade lätt.

-          Ja, svarade hon och smilade erkännande. Det verkar som att jag och mannen min dricker mer än vad ni fem gör, tillsammans.

-          Äsch! fortsatte väninnan, samtidigt som hennes blick föll på sitt barn i famnen, för att se till så att hon inte tappade denne. Ni använder förstås vattnet till mer än bara att släcka törsten, förstår jag. När vi är så många som vi är så behöver man ransonera det.

   Madelen nickade förstående innan även hon betraktade det lilla spädbarnet och log smått.

-          Hur mår han idag då? frågade hon, då hon var något mer intresserad om att prata om barn än utfodring och ransonering av vatten.

-          Utmärkt, svarade kvinnan med förställd röst. Jag tror faktiskt att han börjar vänja sig med att behålla maten han får i sig. Du skulle bara se hur rent det är i huset.

-          Tyvärr så har jag fortfarande inte tid med det, Vilde.

   Madelen suckade, log lite smått sorgset till det lilla spädbarnet och vände ansiktet mot sin väninna.

-          Tänk att du redan har fått din tredje medan jag inte har något alls, och ändå är vi jämnåriga.

   Hjärtevännen tittade besynnerligt på kvinnan.

-          Du får tjata på maken, käre vän! svarade hon med en attityd som underton. Du måste begära det!

-          Jag vet, sade Madelen något moloket. Men ständigt så slingrar han sir ur frågan, och jag ville inte verka för tjatig.

-          Men du måste få honom att förstå att ni åldras. Du har levt i nitton år snart, så det är inte för lång tid kvar innan du är för gammal.

-          Jag vet!

   Madelen betraktade med bedjande min, som en bön om att hennes väninnas man skulle försöka övertala hennes.

-          Tycker du att min make ska prata med honom? frågade Vilde lätt suckande, som med lätthet kunde tyda sin väns bönfallande uttryck.

   Madelens ansikte lyste upp mot väninnan i ren hoppfullhet, medan kvinnan vände ansiktet åter till spädbarnet.

-          Men jag vet inte om jag kan överväga honom att göra det, svarade hon något moloket, och stadgade blicken på barnet. Han har fått någon konstig idé om att följa till Havsormsviken.

   Madelen betraktade sin vän med besynnerlig min och märkte att Vilde var något sorgsen över det besked hon fått från maken. Vilket var väldigt förståeligt, det var mycket farligt att jaga havsormar. Jämt emot de andra krigsmännen som även själva jagar efter de monstrerna, för den stora rikedomen. Skinnet var väldigt dyrbart, vilket nog var det som lockade mest.

-          Men du, sade Madelen medlidsamt och försökte stryka sin hand mot hennes axel, dock mindes hon hinkarna hon höll i. Han skulle aldrig kunna lämna dig och barnen själva, hans samvete skulle inte gå med på det.

   Vilde tittade upp på sin väninna och gav ett snett leende, likt en tacksam gest för hennes empati. Hon torkade bort en tår från ögonvrån, utan att tappa sitt lilla spädbarn.

-          Men, började väninnan i hopp om att kunna byta samtalsämne. Hade du inte bråttom?

   Madelen föll tillbaka till verkligheten och förstod att tiden fortfarande hade en viss existens i livet. Hon tittade upp mot himlen för att se i vilken position solen låg i, men den hade redan försvunnit över de höga murarna som skyddade den stora hembyn. Molnen hade färgats till en ljusare nyans av orange och himlen hade blivit en blandning av lila och röd, vilket betydde att det snart var kväll.

-          Ja, det måste jag! stressade hon fram och vände sig om. God kväll, Vilde!

   Med snabba steg tog Madelen sig åter fram genom den buckliga gatan, och försvann vid en korsning.

   Madelen ställde ner de vattenfyllda spannarna alldeles innanför ingången, samtidigt som hon smällde igen den knarriga dörren hårt. I samma drag drog hon även för en tjock regel som blockerade dörren, för att ingen skulle ha någon chans att ta sig in om natten. Suckandes i trötthet tog hon åter upp hinkarna och bar dem in till matbordet, där hon överraskande fann sin make.

   Mannen satt mot den något förmultnade trämöbeln, som funktionerade som bord, samtidigt som han muttrade något och vilade huvudet i handen. Hans blick erkände sitt otroliga tänkande, då blicken var matt och fokuserad på en punkt i bordsskivan. Dock ville han nog knappast avslöja sina funderingar. Madelen försökte få honom att sluta se så trumpen ut genom att krama om honom omsorgsfullt bakifrån och kyssa honom på kinden. Ändå svarade han inte med att göra samma gest, utan fortfarande vara paralyserad i sitt huvud.

   Madelen släppte taget om maken och satte sig alldeles intill honom med orolig blick. Det var inte ofta hon brukade se honom sådan, han brukade alltid vara så glad och uppåt. Istället liknande han någon slags sur kunglighet som behövde fatta ett svårt beslut.

-          Vad är det? frågade Madelen ängsligt, samtidigt som hon lade sin hand på hans, som låg livlöst på bordet.

   Plötsligt greppade mannen tag om hennes hand och höll om hårt, likt en begäran att hon skulle behöva lyssna noga på vad han skulle säga.

-          Jo, jag vill att du ska förstå, började han dovt, tillsammans med en blick som berättade hans hela överläggning. Jag ska följa med några kollegor till Havsormsviken.

   Madelen, som knappt orkat fasa det värsta, knep efter luft och betraktade honom upprört. Då risken att förlora honom, ifall han följde med, ville hemsöka hennes tankar direkt.

"Fortsättning följer !" / pluttskrutt'